ABOUT ELEGANTER OCH BARBARER (swedish working title)

"The artist and writer Carl Fredrik Holtermann have traveled around Europe and visited nearly 400 bars, bistros, cafes, bars, private clubs, beer halls and discos. One thing they have in common is that they all, in some sense, are 'timeless'. They have a long history, its own culture, regular guests and a unique atmosphere. There are bars where guests still remember Beckett, Cocteau, Gainsbourg, Dalì, Harold Pinter and Bardot. It is the Spanish and Portuguese pipe clubs. After hours bars in Paris, Rome, Berlin, Barcelone, Madrid. Fashion Mafia places in Milan and classic cellar pubs in Prague. 'Ølcaféer' in Copenhagen and coffeshops in Amsterdam. Historic gay bars, and private clubs where royals can have a night out—undisturbed.”

 

”I have been working with this project more than twelve years. Over time it has become almost an existence, rather than a book project. It has become a way to conquer every new city, every new neighborhood or street I visit. It has also given me many reasons to rediscover a lot of cities. Quite frankly—I no longer know where this book begins and where life takes over. I decided from the beginning that I would have visited all the bars I write about. Now I know how time consuming (and expensive) it is to visit Europe's best watering holes.“ – Carl Fredrik Holtermann

 

 

ABOUT GÅ UT (In swedish)

”Det är 10 000 fredagskvällar sedan Nalen stängdes. Vad hände sedan? När kom de första diskoteken? Vilka var diskjockeykungarna 1970? Vem gick på Bobbadilla och vem gick på Cat Ballou? När spelade Gyllene Tider på Village? Carl Fredrik Holtermanns bok tar avstamp 1967, det år som Nalen stängdes, och skildrar kronologiskt Stockholms nöjes- och nattliv från 1967 fram till idag. Han beskriver såväl trender – disko, progg, svartrock – som enstaka företeelser och ställen: Klubb Kamelen, Gazell, Skottgränd, Baby och Bar Bar. Han rör sig över ett vitt spektrum, från Jumpen på Grönan och modsen på klubbpråmen Liverpool, till reklamarna på Vickan och självaste kronprinsen på Alexandras. Gå ut är full av roliga anekdoter och personliga hågkomster. Holtermann har gjort mängder av intervjuer med både kända och okända personer som roat Stockholm: Alexandra Charles, Sydney som drev Big Brother, Sten Holmquist, mannen bakom bland annat Stampen, liksom dörrvakter, festfixare, taxichaufförer och de som roat sig – exempelvis författaren Stig Larsson.

En bok om att gå ut – gå ut och dansa, ta en öl, festa i Stockholm. En bok där man kan lära sig hur man bäst går förbi kön, och som följer hela förloppet: från värmandet hemma vid glasbordet till vandringen hemåt i gryningen, via någon korvkiosk.” – Albert Bonniers Förlag

 

 

”Gå ut täcker tiden 1967-97, men framför allt handlar det om 1960- och

70-talen, med ställen som Nalen, Bobbadilla, Manzanilla och Big Brother. Läs också om den klassiska nattklubben Alexandra’s bakgrund, hur drag-showen kom till stan och vilka subkulturer som samlades på toaletten på Ritz. Här finns svartvita fotografier av tidens innefolk och en lång rad exempel på hur nöjesannonserna såg ut i tidningarna.” – Stockholmskällan

 

LAST DAYS OF DISCO (In swedish) 

by Carl Fredrik Holtermann

published in Dagens Nyheter 2008-03-10

 

”Det fanns en tid när diskon regerade i Stockholm. I höst satsar de tyngsta namnen från den tiden på en comeback. På stan ger en grundläggande kurs i utelivshistoria inför klubbsatsningen Loveboat som startar i augusti.

 

Jocke Langer, Fredrik Liljenberg, Per Frostensson och René Hedemyr.

Fyra legendariska Stockholms-dj:er som var med om att skapa Stockholms nattliv åren då diskotek var lika med disko. De spelade på de tyngsta klubbarna under 70- och 80-talen, på ställen som Village, Alexandra, Tramps, och 88:an. I augusti återförenas de bakom skivspelarna när klubbkonceptet Loveboat intar Berns. Samtidigt är det exakt trettio år sedan Studio 54 i New York öppnade. Diskon har reducerats till maskerad och spegelkulor och få kommer ihåg hur stora lilla Stockholm egentligen såg ut då när diskoteken kantade Sturegatan. Vad hette ställena? Vilka gick dit? En recap tack.

Det fanns en klar hierarki i Utelivsstockholm i början av 1970-talet. De som var resident discjockeys på stans största ställen var kungar med egna kungariken. Följaktligen var killarna som sålde skivorna, i hippa skivaffärer som Woolfie’s Impossible Recordshop och Richards Records, de som verkligen regerade i stan. Många minns de båda engelsmännen Paul Woolgar och Cyril Hines. Paul var dj på urdiskot Cat Ballou och Cyril på Phonograph. Båda sålde skivor om dagarna på Woolfie’s i huset bredvid NK på Regeringsgatan.

– Paul Woolgar var nummer ett i Stockholm runt 1975. Han var engelsman, han var dj, satt alltid ner när han jockade och på armen hade han en Rolex i helguld. Tjejerna flockades runt båset. Man kunde inte vara hippare i Stockholm. På samma sätt hade alla respekt för Cyril. När det kom en leverans skivor till skivaffären stod stans alla yngre dj:er i kö för att se vad Cyril plockade åt sig ur lådorna, minns Jocke Langer, dj på 88:an, en av stans mest ökända klubbar.

 

Village

Diskoteket Village låg på Körsbärsvägen nära Östra station. Där hängde preppy-kidsen. Lyle & Scott, randiga Busneltröjor med knäppning på axeln och jeans till var uniformen. Fredrik Liljenberg var resident dj.

– Till Village kom de som var för unga för de andra diskoteken i stan. Vi hade ett medlemsregister på 3 000. En halvtimme efter öppnandet var stället alltid fullt, berättar Fredrik. Village saknade sprittillstånd och åldersgränsen var sexton år. Det var läsk, lättöl och smörgåsar som gällde, där som på många av de andra diskoteken i stan. Man hade till biljetten, garderoben, en läsk och så lånade man cigg av varandra. Rökning inomhus förstås. Stans unga vallfärdade till Körsbärsvägen och collegetröjorna med Villagelogon var hett eftertraktade. Skivbolagen såg snabbt potentialen i den unga skivköpande målgruppen.

– En kväll fick jag en demokassett av EMI:s label manager, berättar Fredrik. Det var ”Himmel Nr 7” och ”Flickorna på TV 2” med Gyllene Tider. Skivbolagen brukade testa nya band hos oss.Den 30 november 1979 spelade Gyllene Tider för utsålda hus på Village, första spelningen utanför Halmstad. Publiken var vild och när det var dags för omslagsplåtning till Gyllene Tiders platta valde man Village som miljö.

Villages historia sammanfaller med diskons uppgång och fall. Fredrik Liljenberg spelade diskoerans alla hittar i lokalerna på Körsbärsvägen.

– Jag brukade vräka på de nya plattorna efter stängning, höra hur de lät ”live”. Har aldrig varit intresserad av att ha någon hemmastereo, man blir van vid effekten på anläggningen när man spelar ute. På Village kunde jag leka, spela udda låtar mellan hitsen, mixa in Villagejinglar och refränger från andra låtar eller plötsligt lägga in Kjell Alinge och Janne Forsell mitt i en låt. Många minns än i dag låtarna i mina versioner. Några sjunger mina pålägg när jag spelar låtarna från den tiden ute.

 

Alexandra's

Stockholm har alltid haft sina apostlar. Stockholmare som rest ut i världen, sett och upplevt något nytt och som sedan kommit tillbaka till huvudstaden och på olika sätt förändrat den. Nattklubbsdrottningen Alexandra Charles är ett sådant exempel. Hon inspirerades av nattklubbar som Revolution och Annabel’s i London och förverkligade sen drömmen om att öppna Stockholms första riktiga nattklubb när hon kom hem. Stockholm fanns representerat även på Studio 54 i New York när det begav sig. Någonstans i närheten av dj-båset hängde Michel Clarenbäck. Om han själv spelade där eller om han bara assisterade ställets dj:er med att köpa öl har varit svårt att få klarhet i. Men säkert hade han varit på klubbarna som gällde i New York kring den stora diskoeran. Klubbar som The Enchanted garden, Steve Rubell och Ian Shragers första klubb, Paradise Garage och så Studio 54. Michel Clarenbäck hade inspirerats av Manhattans då coolaste dj:er som Nicky Siano och Richie Kaczor, Larry Levan, John Ceglia, Sharon White, Tony Carrasco med flera.

Nomaden Michel tog med sig lite av New York hem till Stockholm och Alexandra, och blev en av det sena 70-talets dj-legender i Stockholm.Per Frostensson hörde till de unga dj:er som hängde i skivaffärerna där Cyril och Paul jobbade. Men till skillnad från de andra fick han låna med sig skivorna till Alexandra, som var stans ställe nummer ett, medan de andra fick stå och lyssna i butiken. Per hade fått möjlighet att spela på Alexandra genom Michel Clarenbäck som var en av nattklubbens ankare i dj-båset.

– Alexandra betalade alla skivorna, man hade dubbelt av alla. En slitskiva och en för brejkens skull. Man kunde leka mer med låtarna om man hade två ex, förklarar Per.– Den verkligt stora skillnaden om man jämför med hur det är att vara dj i dag är att då var man tvungen att äga skivan. Man kunde åka över hela stan för att höra en ovanlig version hemma hos någon. Låtar kunde slå även om de inte fanns att få tag på.

 

Tramps

Diskoerans verkliga nöjescentrum i Stockholm låg på Sturegatan, mellan Humlegårdsgatan och Karlavägen. Där låg diskoteken Cat Ballou, Phonograph, Angie, Tramps, Chic och Subway. År 1975 byggdes Cat Ballou om till diskoteket Tramps och man letade ny discjockey. René Hedemyr fick jobbet som resident dj. Trots att man aldrig gick över folkölsgränsen på Tramps var det kö varje kväll. Tramps var snobbigare än Village och ballare än Phonograph. Man spelade mer svart soul och funk än hos grannen Phonograph där man spelade mer renodlad disko. Tramps hade stans första Technics SL 1200-spelare och René kunde i och med det göra mer avancerade mixningar.

– Jag hade tidigare kört på Lencospelare, pickuper med träarm och ett mellanhjul som gjorde det möjligt att pitcha, förklarar René. Tidigare hade bara Village haft Technichsspelare, men av samma variant som man hade i radiohuset. De var svåra att bemästra. Med den nya Technicsspelaren sattes en ny dj-standard som räckt långt in i våra dagar. René kunde pitcha hastigheten vilket möjliggjorde helt nya sätt att spela på.

Han var en av de stora inspiratörerna i dj-Stockholm tidigt 1980-tal. Själv hade han inspirerats av Michel Clarenbäck på Alexandras.

– Vi ville väl båda lägga nivån internationellt, hade förebilder i New York snarare än i Stockholm. Jag var tekniskt intresserad, klurade ut hur man kunde lösa saker tekniskt.René berättar hur han en gång lade skivorna på en askkopp och vände pickupen upp och ned för att kunna spela cymbaler och annat baklänges. Han var också en av de första dj:erna i landet att bränna egna cd-skivor, långt innan folk ens pratade om cd.

– Efter Tramps spelade jag på Garage där vi hade tre skivspelare. Vi kunde inte bestämma oss om det var snyggast att ha mixern till vänster om de två spelarna eller i mitten, så vi köpte tre. Det gjorde att jag kunde mixa tre skivor samtidigt på fulla reglar. Sen var det bara att gå till baren och beställa dricka som show-off. Att vara dj handlar lite om att vilja vara största tuppen i hönsgården …

– Ibland spelade vi, som jobbade på ställena, fotboll vid Kampementsbadet på Gärdet. Mitt i natten mellan 3 och 5. Det var diskotek mot diskotek. En gång skulle Tramps möta After Dark. Vi trodde att de skulle spela i högklackat, men i stället hade de hyrt in ett lag från de högre divisionerna. After Dark-gänget själva sprang längs långsidorna och slog oss med sina handväskor, minns René.

 

88:an

Alla som någon gång var på 88:an när det begav sig minns ställets dj, Jocke Langer, en Bowielik gestalt med kajal runt ögonen. Jocke slet som ett djur bakom skivbackarna, styrde det extrema dansgolvet med järnhand tills Johannes kyrkklocka slog sex och fåglarna kvittrade utanför.Från början var det bara ett vanligt taxifik på Regeringsgatan 88, men sedan stället fått nya ägare förvandlades det till en av Stockholms ökända klubbar: 88:an. Klubben hade öppet 2–6 och var med and-ra ord en riktig ”after hours club”. 88:an hade ett rykte om sig att vara ett drogställe. Amfetamin, speed, bantningstabletter och annat cirkulerade på klubben.

– Snutarna var där skitofta. Hade någon stuckit från Hall eller Kumla, gjorde polisen rutinsök nere på klubben. Man måste ha sett mellan fingrarna. Tack vare ett ställe som 88:an visste man åtminstone var man skulle leta, funderar Jocke.Jocke Langer var ställets resident dj från 1976. Med tiden blev han van vid att vända plattor med en polisschäferhund mellan benen. När ställena i stan stängdes gick man till 88:an. Blandningen var total. Det var bögar och transor från City Club, innefolket från Alexandra, taxichaufförer, pundare och andra. Det var trångt på dansgolvet och många gånger fick man uppleva fenomenet ”night rain”, kondenserad svett som föll från taket.

 

Nya tider

1980 flyttade nattlivets centrum från Sturegatan till Kungsträdgården. De nya ställena där, Café Opera, Vickan (Victoria) och senare Daily News, tog ingen entréavgift och dessutom hade de sprittillstånd. Sturegatans folkölsställen kunde inte konkurrera med spriten. Diskoteket Subway med sin tunnelbanevagn i inredningen blev ett av de sista diskoteken på adressen och i New York satt Studio 54:s grundare, Steve Rubell och Ian Schrager, i fängelse för droginnehav. Diskon var död.

Fredrik Liljenberg lämnade Village för Café Opera när det öppnade 1981 och blev ställets dj i hela sexton år. Jag frågar honom om man som Café Opera-dj känner ansvar för kvart-i-tre-stressen, att man spelar låtar för att underlätta koppleriet, så att säga.

– Nja, på 80-talet handlade det mest om att köra ”floorfillers” runt kvart i två, strax innan sista tunnelbanan skulle gå. För att behålla folk på stället.

Jocke, Fredrik, Per och René verkar rörande eniga om att dagens dj:er verkar ha det tråkigare. Man hade mer kontakt med publiken förr, tog det som en utmaning att få upp vissa på golvet. Ibland la man på en tolva och gick själv ut på dansgolvet. Nu är alla upptagna av tekniken. De flesta står hukade med lurar hela tiden. Få som skrattar och gör något bus. Det har blivit mycket snobberi kring spelandet. Man spelar för en grupp kännare närmast båset.

– Förr var det tjejerna man spelade för, mumlas det runt bordet. Jocke Langer frågar Fredrik om han spelar vinyl fortfarande.

– Nej, jag tar oftast med mig datorn i dag. Sån är jag. När jag spelade på After Ski i Åre på 80-talet hade jag med mig sju ölbackar vinyl. Jag var tvungen att ha med mig en dörrvakt från Caféet som humper (bärare, reds anm). Man kan vara glad att slippa släpandet i dag.

Jocke Langer (som är vinylen trogen) tar sig för pannan. Jocke börjar diskutera olika låtar med Fredrik. Minnena är många.

– Kommer du ihåg ”Peanut man” med Walter Foster, en nidvisa om Jimmy Carters brorsa. I mitten av låten fanns ett censurpip. Då höjde man volymen. Då nickades det bland expertisen, skrattar Jocke Langer.

I mitten av augusti är det dags för hans och Ivar Forstadius nya klubbsatsning Loveboat på Berns. Jocke Langer är dj och vid sin sida har han gästjockeyer som Fredrik Liljenberg, René Hedemyr, Kenned Falk från Shazam, Peter Swartling, Per Sandström, Robert Wåtz och säkert några till. Fokus ligger på 40-pluspubliken och ”de som var med”.

– Det är lustigt att träffa alla andra som spelade skivor då. Vi har ju faktiskt musiken gemensamt. Då var man konkurrenter och nästan fiender, man tävlade ju lite med varandra. Sågs vi ute tittade vi lite snett, men ändå gillande nånstans, på varandra. Nu ska vi spela igen, tillsammans. Det är lite Traveling Wilburys-känsla på det hela, viskar Jocke Langer.

 

Fotnot: Traveling Wilburys bestod av legendarer som Bob Dylan, George Harrison, Jeff Lynne, Roy Orbison och Tom Petty.”

 

Några av stockholms urdiskotek:

Big Brother, Körsbärsvägen 4A/Grev Turegatan 11

Village, Körsbärsvägen 2

Shazam, S:t Eriksgatan 58.

Alexandra, Döbelnsgatan 3

Atlantic, Teatergatan 3

City Club, Döbelnsgatan 4B

Phonograph, Sturegatan 10

Cat Ballou, Sturegatan 12

Tramps, Sturegatan 12

Chic, Sturegatan 12

Subway, Sturegatan 12

88:an, Regeringsgatan 88

BZ, Berzelii park 9

New Generation, Kungsgatan 5

Odyssey, Kungsgatan 67

Jump In, Gröna Lund

Bobbadilla, Slussen

1984, Grev Turegatan 11

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

 

BIBLIOGRAPHY

Svensk illustration 1900-2000.

Co-author. Editors: Sara Teleman/Andreas Berg.

Bokförlaget Arena, Stockholm 2013. 

ISBN 9789178434145

 

Medan Sara Stridsberg blev författare. 

Ute-och-cyklar Förlag, Stockholm 2010.

 

Framtidsencyklopedien, Co-author/Illustrator.

Glänta (tidskrift), Nr 2008:3, Göteborg 2008.

ISBN 9789186133009

 

The Holtermann Gold, essay. 

Cabinet (magazine) Issue 30: New York 2008.

 

Vad en ung man bör veta. Fråga Darling de luxe, co-author. 

Norstedts Förlag, Stockholm 1999.

ISBN 91-88877-05-1 

Norstedts Pocket, Stockholm 2000. 

ISBN: 9789172630994

 

Gå ut: en bok om diskotek, barer, dansgolv, scener och klubbar i Stockholm 1967-97. Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1997. 

ISBN 91-0-056481-8

 

Matalascañas, poem.

BLM: Bonniers Litterära Magasin, Stockholm 1997.

ISSN 0005-3198 

 

Stripes Rhythms Colours, Lena Rahoult. Co-author and editor.

Rush/Textilmuseet i Borås/Centre Culturel Suédois, 1996.

ISBN ISBN 91-630-4420-X

 

Plastics, Utställningskatalog Kulturhuset. Co-author and editor. 

Kulturhuset, Stockholm 1993.

ISBN 91-63017-05-9

 

Anders Beckmans skola 1939-1989. Joachim Stokstad and Carl Fredrik Holtermann. Beckmans Designhögskola, Stockholm 1989. ISBN 91-7055-012-3

Gå ut, Albert Bonniers Förlag 1997.

Svensk illustration 1900-2000
Arena 2013.

Cabinet : Underground Summer
New York 2008

Invisible Cities | Jonas Dahlberg
Stockholm 2005.

Stripes Rhythms Colours, Lena Rahoult
Stockholm 1996..

Glänta 3:08 Framtidsencyklopedien
Göteborg 2008.

Svenska Dagbladet City, artikel om Sydney ”Big Brother” Onayemi, Stockholm 1998.